Leo, lilla Leo. Min älskade Leo. Även om han är så jävla besvärlig ibland, så betyder han oerhört mycket för mig! Alldeles för mycket för att jag inte skulle kunna vilja leva utan honom alls. Han är min lilla teddybjörn. Han är helt underbar, vild, busig, livlig och gosig. Och han är mitt allt! Jag vet inte vad jag ska ta mig till om jag förlorar honom nån dag eller om det händer honom något hemskt. För han är ljuset i mitt liv! Och när jag har det svårt, så är det han som alltid är där för mig. För en gång var jag skitledsen efter ett bråk med en god vän, så jag låg på sängen och grät och då helt plötsligt kom Leo och skakade en tass på min arm och ville gosa med mig och då mådde jag bättre genast och log igen. Han tröstade mig. Just då bara visste jag djupt in i mitt hjärta att han kommer alltid att finnas där för mig framöver när jag behöver honom som mest! Och det betyder så jävla mycket för mig. För han är mitt allt! Han kommer alltid att vara mitt allt! Han kommer alltid att vara ljuset i mitt liv! Han kommer alltid att finnas i mitt hjärta! ♥

Både Leo och jag har det rätt jobbigt nu, det hade vi haft sen snart tre veckor tidigare när han fick infektionen i hans ögonlockor. Jag upptäckte det samma kväll jag kom hem från Ullared den 23 november, alltså jag upptäckte att det var något som inte stämde med hans ögon. Så nästa dag ringde jag till en veterinär direkt för säkerhets skull och gjorde mitt bästa att berätta allt jag kunde beskriva om Leos ögon och de tyckte att jag skulle dit direkt så att de skulle undersöka honom med sina egna ögon ifall det kanske kunde vara allvarliga ögonskador - så jag fick en tid och jag hade bara en timme på mig att hinna dit. Och det gjorde jag, som utlovat.
Väl där undersökte de honom och det visade sig att det var infektion i hans ögonlockor. Så jag fick ett recept med ögonsalva som jag skulle behandla Leo med två gånger om dagen i en vecka och även ett recept med smärtstillande spruta-i-munnen också som jag skulle ge Leo en gång om dagen i en vecka. Efter bara några dagar blev ögonlockorna mycket värre. Det verkade inte bli bättre alls, så jag åkte dit igen och de undersökte honom igen. Det visade sig att infektionen var mycket allvarlig, allvarligare än de först trodde. Så jag fick ett nytt recept med starka antibitoka mot infektion i ögonlockorna. Jag skulle ge Leo en halv tablett två gånger om dagen i tre veckor (en och en halv vecka kvar nu).

Det började då äntligen bli lite bättre så jag blev så lättad över att antibitoka fungerade! Men sen efter ca fyra-sex dagar efter det senaste veterinärbesöket svullnade hans hela käft upp. Bara så där över EN ENDA natt! Jag fick världens chock när jag såg honom på morgonen. Han såg inte ut som min lilla Leo! Han såg verkligen hemsk ut! Som om han blivit grovt misshandlad fast egentligen inte. Men efter en dag började det gå ner lite, så jag antog att det kanske bara berodde på att han äntligen hade börjat tappa mjölktänderna bara några dagar innan han skulle bli sex månader gammal nu i fredags. Så jag bestämde mig för att avvakta. Men ju längre det gick, desto mer värre såg han ut. Alltså hans läppar blev röda och svullna och han började tappa lite hår runt läpparna och på hakan och han fick äckliga skorpor också på hakan som blödde lite då och då. Och han sov hela dagarna. Han åt mindre än vanligt och han lekte inte överhuvudtaget. Så igår fick jag nog och ringde till samma veterinär på eftermiddagen och bad om råd. Hon tyckte att jag skulle dit idag i morse, så jag fick en tid kl 08:45.

Jag väntade och väntade och oroade mig under hela natten. Jag ville bara att klockan skulle vara 08:45 nu, så att jag skulle få veta vad det var för fel på Leo och varför! Det resultade i att jag nästan knappt sov något alls i natt. Så när klockan äntligen slog till 08:45 idag, tog en kvinna in oss i ett behandlingsrum - väl där undersökte hon Leo snabbt och sen började hon skriva på papper och sa att jag hade rätt. Det såg allvarligt ut. Sen fick jag äntligen veta Leos diagnos! Han har en sjukdom som kallas juremil cellulit. En sorts hudsjukdom. Som tur är, kan den botas! Så Leo ska få corism behandlingen från och med idag fram tills nästa besök, han ska få en tablett en gång om dagen tillsammans med antibotika som vanligt som han fått tidigare. Jobbigt!

Tänk er att allt det här har bara hänt på två veckor! Så mycket har hänt! Idag var min fjärde gång för veterinärbesök. Nu håller jag tummarna och tårna på att Leo blir bättre till 100% procent den här gången! Kom ihåg att vad som än händer, så älskar jag dig oavsett, min lilla teddybjörn! ♥

Men min lilla älskade teddybjörn...! Jag var på akuten hos en veterinär idag med Leo. Jag orkar inte berätta om vad och hur som har hänt igår på kvällen när jag kom hem från Ullared och hur jag upptäckte det och så. Men hur som helst... jag blev skitorolig att det blev värre idag med Leos ögon när jag vaknade i morse. Leo knep med ögonen hela tiden och det kom ut vax hela tiden. Jag var verkligen skraj! Och jag hade också världens ångest. Det känns fan som om jag är mamma till Leo. För jag grät när det visade sig att Leo inte var sig lik. Han brukar vara så busig och vild och han brukar leka jämt och ständigt med katterna. Men inte idag. Han gjorde ingenting. Han ville bara vara nära mig hela tiden, han ville inte släppa mig med blicken vart vi än gick.

Så jag ringde till djurkliniken och frågade om råd. De tyckte att jag skulle dit direkt då Leo kunde kanske ha allvarliga ögonskador av cigaretten. De måste undersöka hans ögon IRL för att veta om det var allvarligt eller ej. Så när vi pratade klart via texttelefonen, fick jag en tid kl tre och jag hade en timme på mig. Så jag åkte dit direkt med Leo med bussen. Och han blev undersökt. Herregud, det var så jävla plågsamt att se honom plågas när de behandlade honom genom att ge droppe i båda hans ögon för att kunna kolla om det fanns ett spår av sår från cigaretten i ögonen och sen spruta i ryggen för att minska smärta. Under tiden han behandlades, hade han grejen på sin nos så att han inte skulle kunna bitas. Vilket han självklart försökte göra om och om igen för att han hade så ont precis innan behandlingen skulle börja, just därför hade han grejen på sig. När undersökningen var klar, visade det sig att cigaretten inte var orsaken. Ögonen var bara svullna och infekterade. Så jag fick ett recept. Sen gick jag till apoketet med Leo i famnen och hämtade ut receptet. Jag ska ge en dropp i båda hans ögon två gånger om dagen och en "spruta" i munnen för att minska smärta en gång om dagen i en vecka.

Så där rök nästan 900 kr för besök, behandling och medicin! Men ja, sånt är livet :( jag håller tummarna och tårna för att han ska bli bra igen och att han ska bli sig själv igen snart! ♥

Den här texten fick mig att gråta floder. Så sorglig! Jag ber er att läsa den också! Jag lovar att ni kommer att bli lika berörd som jag blev när jag läste den här texten!

En tragisk historia om hur vissa personer inte tar sitt fulla ansvar!

När jag var valp underhöll jag dig med mina egenheter och fick dig skratta.
Du kallade mig ditt barn, och trots antalet skor jag tuggade sönder och några totalförstörda kuddar blev jag din allra bästa vän.
När jag var ”dum” hund, pekade du ditt finger mot mig och frågade: ”Hur kunde du?” men sedan veknade du och la mig på rygg och gosade med mig.
Det tog längre tid än väntat för mig att bli rumsren, för du hade väldigt mycket att göra, men vi klarade det tillsammans.
Jag kom ihåg nätterna när jag låg tätt vid din sida och lyssnade på din snarkande, lyssnade på dina lugna andetag och hemliga drömmar, och jag tänkte att livet kan inte bli mer perfekt än såhär.
Vi gick långa promenader i parkerna, åkte långa bilturer och stannade för att äta glass.
(jag fick bara våfflan för ”glass är inte bra för hundar” sa du), jag tog långa tupplur i solen då jag väntade på att du skulle komma hem vid slutet av dagen.
Så småningom började du spendera mer tid på arbetet och du satsade på din karriär, och la mycket tid på att leta efter en människovän.
Jag väntade tålmodigt, tröstade ditt brustna hjärta och förstod dina besvikelser, klagade aldrig på dåliga beslut, jag viftade på svansen och visade glädje då du kom hem, och jag blev lycklig för din skull när du blev kär.
Hon, numera din fru, är inte ”hundmänniska”, men trots det välkomnade jag henne till vårt hem, visade henne tillit och lydde henne.
Jag var lycklig, därför du var lycklig.
Sen kom människobarnen, och jag delade din glädje och lycka.
Jag var fascinerad över deras små fingrar, hur dom luktade och jag ville ta hand om dem också.
Det var bara det att hon och du var oroliga att jag skulle skada dom, och jag tillbringade mesta tiden förvisad till ett annat rum eller en hundbur.
Åh, som jag ville älska dom, men jag blev ”fånge i kärleken.”
När dom blev äldre blev jag deras vän.
Dom hängde i min päls då de försökte stå på egna ben, petade med fingrarna i mina ögon, undersökte mina öron, kysste mig på nosen.
Jag älskade allt som hade med dom att göra och deras beröringar, ditt kel med mig var numera så sällsynt och jag skulle försvara dem med mitt liv om det så behövdes.
Jag smög ner i deras sängar om natten och lyssnade till deras oroliga andetag och hemliga drömmar, och tillsammans väntade vi på ljudet av din bil på uppfarten.
Det var tider då andra frågade om din hund och du visade stolt det foto av mig som du bevarade i din plånbok och berättade historier om mig.
De senaste åren svarade du bara ”ja” och bytte sedan samtalsämne.
Jag hade gått från att vara din hund till bara en hund, och du undvek alla kostnader som hade med mig att göra.
Nu har du en ny karriärmöjlighet i en annan stad, och du och de ska flytta till en lägenhet där husdjur inte är välkomna.
Du har tagit det rätta beslutet för din familj, men det fanns en tid då jag var din enda familj.
Jag var jätteglad över bilturen (precis som i början av vårt förhållande) tills vi kom fram till djurhemmet.
Det luktade hund och katt, rädsla, och hopplöshet.
Du skrev under lite papper och sa: ”Jag vet att ni kommer att hitta ett fint hem till henne”.
Dom skakade sina huvuden och gav dig en ansträngd blick.
Dom inser att för en medelålders hund, även med papper så är det nästan omöjligt.
Du var tvungen att ansträngt rycka din sons händer från min päls medan han skrek:
”Nej pappa!!! Snälla, låt dom inte ta min hund!”

Och du var orolig för honom, och vilken hemsk erfarenhet du precis gett honom angående lojalitet, vänskap och respekt för liv!
Du gav mig en avskedslapp på huvudet, undvek mina ögon, och artigt vägrade du ta mitt halsband och koppel med dig.
Du hade en tid att passa, och nu har jag en också.
Efter du gått sade de snälla flickorna att du säkert visste om att du skulle behöva lämna bort mig för flera månader sen men att du inte gjort några försök att hitta ett bra och mysigt hem.
Dom skakade sina huvuden och sa: ”Hur kunde du?”

Dom är så snälla mot oss som deras upptagna scheman tillåter.
Dom matar oss, naturligtvis, men jag tappade aptiten för flera dagar sedan.
I början då någon passerade min bur, pirrade det i magen och jag tänkte och hoppades att allt detta bara var en ond dröm och att du kommit tillbaka för att hämta mig, eller så hoppades jag att det var någon som brydde sig, någon som kunde rädda mig. När jag förstod att jag inte kunde konkurrera med den glädje de söta valparna visade så gav jag upp och satte mig i ett hörn och väntade.
Jag hörde fotsteg från korridoren när hon kom till mig i slutet av dagen, och jag följde henne snällt genom korridoren till ett annat rum.
Ett obehagligt tyst och tomt rum.
Hon satte mig på ett bord och smekte mina öron, sa till mig att jag inte behövde oroa mig.
Mitt hjärta dunkade av förväntan och späning för vad som skulle hända, men det var också en känsla av lättnad. ”Kärlekens fånge” hade nu nått slutet.
Jag var orolig för henne, sådan är min natur.
Bördan vägde tungt för henne och det känner jag till, på samma vis som jag kände till alla dina sinnesstämningar.
Försiktigt band hon ett band runt mina framben samtidigt som en tår föll längs hennes kind.
Jag slickade hennes hand på samma vis som jag brukade trösta dig för många år sedan.
Vant stack hon in nålen i min åder.
När jag kände sticket och den kalla vätskan som for genom min kropp, la jag mig tröttsamt ner, såg in i hennes vänliga ögon och mumlade: ”Hur kunde du?”
Kanske förstod hon mitt hundspråk för hon sa ”Jag är så ledsen.”

Hon kramade mig, och förklarade snabbt att det var hennes jobb att se till att jag kom till en bättre plats, där jag aldrig mer skulle bli ignorerad, slagen, övergiven, eller behöva försvara mig själv – en plats med mycket kärlek och ljus, så väldigt annorlunda än den här platsen på jorden.
Och med den sista lilla kraften jag hade, försökte jag visa henne genom att vifta på svansen att mitt ”Hur kunde du?” inte var riktat mot henne. Det var dig, min älskade husse som jag tänkte på. Jag glömmer dig aldrig och kommer att vänta på dig i all framtid.
Måtte alla i ditt liv fortsätta att visa dig så mycket lojalitet.

Några ord från författaren;
Fick ”Hur kunde du?” dig att gråta när du läste det, som det fick mig att göra när jag skrev det?
Det är den sammansatta historien om miljoner av ”ägda husdjur” som dör varje år i amerikanska och kanadensiska djurgård.
Den som vill ha denna text är välkommen att använda den för ickekommersiellt bruk, så länge copyrighten respekteras.

Hjälp oss att informera på hemsidor, i tidningar, på djurgårdar och veterinärklinikernas anslagstavlor.
Tala om att det beslut man tar att skaffa ett husdjur i familjen är ett viktigt beslut med ansvar för ett liv, att djur förtjänar vår kärlek och omtanke, att finna ett nytt hem för vårt husdjur är vårt ansvar och om vi behöver hjälp med omplacering finns goda råd och stöd att få hos olika djurskyddföreringar.

Att allt liv är värdefullt.

Gör en insats för att stoppa dödandet och uppmuntra steriliserings- och kastreringskampanjer i avsikt att förhindra oönskade djur.

Jim Willis

Ja, juste! Jag glömde berätta för er att Leo äntligen kan gå upp på trappan helt självmant nu och han har kunnat det sen i lördags. Han kan tyvärr fortfarande inte gå nerför trappan själv ännu så jag är tvungen att bära honom ett tag till. Men snart kan han båda helt själv  :)

Leo var jätteduktig idag! För flera timmar sedan när vi promenerade ute i skogen, stannade vi då och då så att jag skulle kunna träna honom genom att teckna "sitta". Och han satt den varenda gång! Duktig min lilla gosse! Men jag ska fortsätta tills helgen, för säkerhets skull, innan jag kan sätta igång med "ligga" ;)

De två första bilderna längst till vänster togs samma dag jag hämtade honom i Helsingborg. Och de andra fyra bilderna var från igår under och efter en långpromenerad i skogen. Min lilla älskade gullegris! ♥

Idag har det regnat nästan hela dagen och det gör det fortfarande nu också. För ca en timme sedan gick jag ut med Leo ändå i regnet. Jag hade stövlar på mig, som jag lånar från Ida, och jag hade så klart paraply med mig också.

När vi var på väg ut och jag öppnade dörren, då förstod Leo genast att det regnade ute så han vägrade blankt att gå ut. Men jag tvingade honom. Han måste lära sig att vänja sig vid regnet för att framöver kommer jag att gå ut med honom ändå oavsett hur väder är. Han måste ju ha motion och han måste rastas också. Men han respekterade mig snabbt och gick ut efter bara några sekunder. Bra jobbat! Han fick en massa beröm för detta.
Mitt under promeneraden skötte vi på väldigt många grodor och Leo råkade få syn på en speciell och började jaga den. Han försökte till och med leka med den också. Jag bara stod där och såg på och skrattade väldigt mycket. För att Leo var så rolig! Och jag stod så klart och höll utkik hela tiden också då jag vet att paddor kan vara giftiga för hundar.
Det gick kanonbra att promenera ute i regnet. Jag blev inte ett dugg blöt, men det blev Leo. Han var blyblöt när vi till sist kom hem. Jag handduktorrade honom och han blev tokglad och sprang runt. Som en galning! Haha, min lilla gullegris! ♥

Imorgon har jag planer på att fortsätta träna Leo att sitta. Självklart, på teckenspråk om ni undrar. Han har faktiskt fortstått vad "sitta" på teckenspråk betyder, men jag måste ändå fortsätta ett tag till. För han lyssnar faktiskt inte alltid på mig. Så jag ska fortsätta tills han lyssnar helt på mig VARENDA gång - sen ska jag fortsätta med "ligga" och sen "kom" och sen några enkla tecken till som "varsågod", "ute" och "äta" bland annat ;)

Nu kan jag äntligen avslöja den stora hemligheten som hände den 21 augusti som jag nämnde om här. Är ni redo? Jag har gått och skaffat...

En valp! Som jag själv har döpt till Leo. Han hette Dylan från början, men jag ville ändra till Leo då det var finare och då jag kan uttala namnet. Så uppfödaren gick med på det. Nu har han chip där det står klart och tydligt att han heter Leo och att det är jag som är ägare till honom.
När jag fick veta att han har fötts den 2 juli på kvällen, hjälpte Ida mig kontakta uppfödaren då de var vänner på Facebook och det var även ifrån henne också som Ida köpte Katti. Eller hon kontaktade henne utan att jag visste det, rättare sagt, och sa att jag ville ha en. För jag hade sagt till henne förut långt innan att jag skulle vilja ha samma hund som Katti. Det fanns bara Leo och en annan hane som hette Danny. Jag valde Leo för att jag ville inte ha samma färg som Katti. Jag vill ju inte vara en härmapa och det vore också tråkigt om Ida och jag hade samma färg på våra hundar. Katti liknar sin mamma medan Leo liknar sin pappa. Alltså färg. Coolt va!?
Hur som helst... samma dag Leo föddes, bokade jag honom direkt. Så sen dess hade jag längtat som en galning så att mitt hjärta nästan brast! Ändå tills den 21 augusti då jag äntligen fick ta hem honom. Ja, en vecka tidigare pga ett skäl som jag inte orkar berätta här.
Leo är blandras. Han har fem raser i sitt blod. Han är 80% chihuahua, 50% dvärgpincher, 50% Charles King Spaniel, 10% vit terrier och 10% japansk chin. Om jag minns rätt det där med procent, haha.

Jag är så kär i Leo! Han är helt underbar! Jag ångrar mig inte för en sekund att jag köpte honom för 3500 spänn den 21 augusti när jag hämtade honom i Helsingborg. Vi hade alltså åkt totalt 100 mil den dagen, från och till Örebro, bara för att hämta Leo. Galet va!? Men det var fan det värt! Vi åkte kl två på natten och var hemma igen kl kvart i åtta på kvällen. Well... Leo är så go. Så söt. Så härlig. Så livfull. Så lekfull. Så busig. Så vild. Ja, ni förstår nog varför jag är kär i honom. Och nej, det går faktiskt inte att beskriva hur mycket underbar han är! Ni måste bara träffa honom på riktigt för att förstå! Det är vi två mot världen nu. Aldrig att jag lämnar mig ifrån honom. ALDRIG NÅGONSIN!!! Jag älskar dig så mycket, Leo! ♥