Andra världskriget rasar och löjtnant Neil Thomas blir kallad ut i krig. Han tar farväl av sin gravida unga hustru på deras bröllopsdag den 14 februari 1944 på tågstationen LA Union och lovar att komma tillbaka på deras nästa årsdag. Men innan deras son hinner födas störtar Neils flygplan i Stilla havet och han förklaras saknad i strid. Caroline blir förkrossad. Hon väntar på tågstationen i 60 år, varje alla hjärtans dag, som ett sätt att hedra hans minne och kanske med en strimma hopp om att han ska komma tillbaka. En ung kvinnlig journalist (Jennifer Love Hewitt) får reda på historien och bestämmer sig för att undersöka vad som hände med Neil under kriget. Till en början ställer sig en åldrad Caroline (Betty White) skeptisk, men Carolines - och Neils - sonson (Sean Faris) lyckas övertala henne. Reportern och sonsonen blir dessutom förälskade i varandra under arbetet med reportaget.

Åååh... underbar film! Väldigt sentimentalt och mysigt från första stunden och ack vad jag grät igenom hela filmen! Den var så bra, så fin och så sorglig - allt på en och samma gång. Filmen är en mycket fin blandning av Hachiko och Letters to Juliet! För att vara ärlig, är det helt omöjligt att beskriva hur bra den är! Ni får gå och se den nu på en gång! Ni kommer inte att bli besvikna för den är helt värd att ses! Varenda minut av filmen är värd att ses! Och skådespelareinsatserna var jättebra - framför allt Betty White som var fullkomligt begåvad som vanligt! Trailern kan ni se här.