"Om jag släpper dig, lovar du att lyssna på mig?"
Om han släppte mig skulle jag göra en tjurrusning mot dörren. "Vad spelar det för roll om jag flyr? Du släpar bara hit mig igen."
"Ja, men det skulle väcka uppmärksamhet."
"Är Dabria din flickvän?" Jag var intensivt medveten om varje skälvande andetag och undrade om jag egentligen ville höra svaret. Inte för att det spelade någon roll. Nu när jag visste att Patch ville döda mig, var det vansinnigt att jag ens brydde mig längre.
"Hon var det. För länge sedan, innan jag föll till den mörka sidan." Han försökte le. "Det var också ett misstag." Han lutade sig bakåt, släppte långsamt taget och testade mig. Jag låg kvar på madrassen, flåsade tungt och hävde mig upp på armbågarna. Tre sekunder gick innan jag kastade mig över honom med all kraft jag kunde uppbringa.
Jag knuffade till honom i bröstet, men han gungade bara till lite och satt kvar. Jag började slå på honom på knytnävarna så hårt jag kunde, boxade och bultade tills jag började få ont i händerna.
"Klar?" frågade han.
"Nej", sa jag och stötte armbågen mot hans lår. "Vad är det med dig? Känner du ingenting?"
Jag reste mig upp, hittde balansen på den mjuka madrassen och sparkade honom i mage med full kraft.
"Du får en minut till", sa han. "Få utlopp för all den där ilskan. Sedan tar jag över."
Jag visste inte vad han menade med att "ta över" och jag ville inte veta. Jag tog ett språng ur sängen i riktning mot dörren. Patch fångade mig mitt i språnget och föste upp mig mot väggen. Hans ben trycktes mot mina, hela vägen från höfterna till knäna.
"Jag vill veta sanningen", sa jag och försökte låta bli att gråta. "Kom du till skolan för att döda mig? Var det ditt mål redan från början?"
En muskel i hans käke ryckte till. "Ja."
Jag torkade bort en tår som varit fräck nog att tränga fram. "Njuter du nu? Det var väl det här som var meningen? Att jag skulle börja lita på dig så att det kom som en total överraskning!" Jag visste att min ilska var irrationell. Jag borde vara vettskrämd och panikslagen och göra allt i min makt för att försöka fly. Det mesta irrationella av allt var att jag fortfarande inte ville tro att han skulle döda mig och hur jag än försökte kunde jag inte kväva den där ologiska lilla känslan av tillit.
"Jag förstår att du är arg..." började Patch.
"Jag är vansinnig!" skrek jag.
Hans glödheta händer gled upp runt min hals. Han pressade tummarna mjukt mot min strupe och vände upp mitt ansikte. Sedan kände jag hans läppar tryckas så hårt mot mina att jag svalde alla fula ord jag var på väg att vräka ur mig. Hans händer föll till mina axlar, rörde sig långsamt nerför armarna och stannade vid min korsrygg. Små ilningar av panik och njutning for genom mig. Han försökte dra mig intill sig och jag bet honom i läppen.
Han fuktade läppen med tungspetsen. "Bet du mig?"
"Är allting ett skämt för dig?" frågade jag.
Han slickade sin bitna läpp igen. "Inte allting."
"Vad är det inte?"
"Du."

Boken Fallen Ängel, sidorna 222-224.