Varför skulle jag låta honom komma undan med det han gjort? Vore det inte mer rättvist - mer tillfredsställande - att låta honom leva utan någonting alls?
Tanken fick mig nästan att le, så fylld av hat som jag var. Ingen Bella. Inget mördaryngel. Och jag skulle ta ifrån honom så många familjemedlemmar jag kunde. Fast antagligen skulle han kunna lappa ihop dem igen eftersom jag inte skulle få möjlighet att bränna dem. Till skillnad från Bella som aldrig skulle bli hel igen.
Jag undrade om varelsen kunde sättas ihop igen. Det tvivlade jag på. Den var en del av Bella också, så den måste ha ärvt lite av hennes sårbarhet. Jag hörde dess svaga, trummande hjärtslag.
Monstrets hjärta slog. Inte Bellas.
Alla dessa enkla besluten hade jag fattat inom loppet av en sekund. Min kropp vibrerade snabbare. Jag kurade ihop mig, gjorde mig redo att ta språnget mot den blonda vampyren och slita den lilla mördaren ur hennes famn med tänderna.
Rosalie fortsatte nynna för varelsen, ställde ifrån sig den tomma metallflaskan och lyfte upp monstret för att hålla det kind mot kind.
Perfekt. Den nya positionen var idealisk för mitt anfall. Jag lutade mig framåt och kände hettan börja förändra mig medan dragningskraften ökade i styrka - den var starkare än någonting jag upplevt förut, så stark att den påminde mig om en alfas befallning, som om jag skulle knäckas om jag inte lydde.
Den här gången ville jag lyda.
Mördaren tittade på mig över Rosalies axel, med en mer fokuserad blick än hos någon annan nyfödd varelse.
Varma, bruna ögon i en nyans av mjölkchoklad - exakt samma ögonfärg som Bella hade haft.
Skakningarna upphörde tvärt. Hettan flödade igenom mig, starkare än förut, men det var en ny sorts hetta, som inte brände.
Den glödde.
Det var som om allt jag bar inom mig lossnade när jag tittade på den lilla babyn som var hälften vampyr, hälften människa. Allt som band mig till livet klipptes av. Allt som gjorde mig till den jag var - min kärlek till den döda flickan på övervåningen, min kärlek till min far, min lojalitet mot min nya flock, min kärlek till mina bröder, mitt hat mot mina fiender, mitt hem, mitt namn, mitt jag - allting lossnade från mig och föll ut i rymden.
Men jag svävade inte fritt. Ett nytt band förankrade mig där jag stod.
Inte ett band, utan miljoner. Inte band, utan stålkablar. Miljoner stålkablar som förankrade mig i en enda sak - universiums mittpunkt.
Jag såg det nu, hur universium kretsade kring denna punkt. Jag hade aldrig sett universiums symmetri förut, men nu var den glasklar.
Det var inte längre jordens dragningskraft som höll mig kvar på marken.
Det var den lilla flickan i den blonda vampyrens famn.
Renesmee.

Boken Så länge vi båda andas, "Bok två Jacob" sidorna 270-271.