Gissa vad!? Igår svimmade jag för första gången någonsin i mitt liv! Jag hade aldrig varit så här jävla rädd förut när jag svimmade och vaknade och insåg att jag hade svimmat nyss. Jag visste ju inte hur det kändes då jag aldrig hade svimmat i mitt liv. Men nu vet jag. Det var en märklig och vidrig upplevelse, verkligen! Nu ska jag försöka förklara hur det gick till.

Jag hade feber och jag hade också så jävla ont i min högra höft där min njursten sitter, ondare än någonsin, så jag tog ett hett bad och försökte slappna av. När det snart hade gått tio minuter, klarade jag inte av det mer. Så jag skulle kliva ur badkaret. Men då när jag stod upp, blev jag helt plötsligt väldigt yr och allting blev plötsligt helt svart. När jag vaknade efter några sekunder, låg jag på golvet i en jättekonstig sittställning. Jag vet inte hur man ska beskriva just den sittställningen.

Och nu i morse hade jag så jävla ont i hela min kropp. Jag kunde nästan inte gå, över huvudet taget. När jag skulle det, så kunde jag inte ens stå rak i ryggen som jag annars brukar göra. Jag måste alltså böja lite på mig eller krypa på golvet. Det var asjobbigt! Det slutade med att Ida skippade skolan och skjutsade mig i mopeden till akutmottagningen och höll mig sällskap hela vägen till slutet. Tack snällt! Du är världens bästa vän! Och en tolk fanns även på platsen också. Vi var där typ halv ett och var färdiga prick kl tre. Jag fick en spruta med rejält morfin i min högra höft. Det gjorde verkligen ont när sköterskan stack nål i den, men det gick över snabbt. Tack och lov! Och efteråt hämtade vi ut min medicin. Sen åkte vi hem. Och jag lade mig och tog en tupplur. Jag hade ju inte sovit ordentligt i natt, jag snarare bara mer blundade än sov. Åh, jag längtar redan tills jag äntligen kan kissa ut min jävla njursten om några veckor!