Hon är en grå och vit dvärgvädur på ca nio månader gammal. Hon heter Mjukis. Varför heter hon Mjukis? Jo, för att hennes päls är väldigt mjuk. Hennes första ägare var en av mina bästa kompisar, Ida. När hon bodde hos henne de första veckorna, började hon precis bli tam. Men då hände det en sak. En av hennes pojkväns kompisar råkade under fyllan tappa Mjukis som ramlade på buren och sedan ramlat i. Efteråt blev hon livrädd för alla, hon litade inte på någon alls. Hon var fyra-fem månader gammal då det hände. Sen dess har hon inte varit tam.

När jag flyttade in i lägenheten den 1 juni, flyttade Mjukis hem till mig och jag blev ägare. För att hon inte trivdes i sällskap med Idas katt och hund. Hon behövde vara ensam. Och jag hade inga djur, så. Under de första veckorna jobbade jag på att hon skulle bli tam igen. Hon höll på att bli bättre lite smått. Men sen tappade jag motion till att fortsätta jobba på henne och blev mycket lat innan juni ens var slut. Istället satsade jag bara på att ge mat och vatten, klappa henne och lät henne vara fri i vardagsrummet då och då. Det borde jag verkligen inte ha gjort, för hon blev tillbaka densamma som hon var innan. Alltså, allt jag hade jobbat på med henne var som bortblåst. Så vi var tillbaka på ruta ett igen. Ändå tills för några dagar då bad Ida mig att seriöst skärpa mig nu på allvar. Så klart fick jag jättedåligt samvete och jag var också ledsen över att jag inte hade gjort mer än så. Jag tänkte att jag var ju egentligen bättre än så här! Så därför sen igår fick jag plötsligt tillbaka motion till att jobba med Mjukis. Hon fick vara fri i vardagsrummet mycket längre än hon fick de senaste gångarna sen juni. Idag fick hon vara fri i fyra timmar, sen vilade hon i buren några timmar och nu för ca en timme sedan fick hon vara fri nu igen och är det fortfarande nu.

Och vet ni vad!? Idag för knappt 40 minuter sedan för allra första gången, hoppade hon upp på mina ben! FÖR FÖRSTA GÅNGEN! Och hon stannade där i ca en minut medan hon försiktigt nosade på mig. Men sen backade hon undan ganska snabbt. Men det gör inget ändå, hon har ju ändå åtminstone VÅGAT sitta i mina ben en kort stund! Nu känner jag att det verkligen kommer att gå framåt den här gången, bara om jag fortsätter på samma sätt! Jag hoppas att hennes tillit för mig börjar byggas nu, sakta och försiktigt. Men förutom allt det - när hon inte är så spänd i någon minut som hon nästan jämt är, är hon väldigt go och låta sig alltid att bli klappad ;)